Min bild av Astrid. Ett nattsvart mörker som bär frukt. En önskning som skänks till något större. En pickande symbol för empati och frihet på huvudet. Ständigt med, kanske tung. Ett ansikte som ofta ler och som nästan alltid bär något undrande, nyfiket i ögonbrynen. En nacke som böjs lite lätt. Kanske skriver hon, kanske diskar hon. Åldern må ha tagit ifrån henne möjligheten att skriva, men jag tror att själen fortsätter i all evinnerlighet.