Akvarellfärgerna dammades av och under dygnets mörkaste timmar lät jag det somrigaste jag vet bjuda upp hjärna och hjärta till dans.
 
Pianot bredvid Nora spelar. Plötsligt ser hon hur en varelse långsamt lösgör sig ur tyllgardinerna och rör sig över golvet. (...) Nora är på väg att sträcka ut sina armar efter Cecilia. Att springa fram och ta henne i famn. Men hon kan inte röra sig. Hon kommer inte över tröskeln där hon står. Hit men inte längre når hon. Rummet är inte hennes. Tiden är inte hennes. 
Ur Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe.