’’Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär.
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.
Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära... Varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.’’
Karin Boye
ur diktsamlingen Härdarna (1927).
Det en gång sagda blir alltid sagt
och står till tidernas slut,
och ingen ångestnatt har makt
att plåna det ordet ut.
Men sällsamt är, att ett enda ord
kan kväva det vackra vi minns
och göra vår skiraste dröm till jord,
tills ångern ensam finns.
Så kolnar två långa, tunga år,
då det fagraste spirade fram,
för bara ett ord, som evigt står
och gör mitt liv till en skam.
Karin Boye
ur Härdarna (1927)
''I'll walk where my own nature would be leading:
It vexes me to choose another guide:
Where the gray flocks in ferny glens are feeding; Where the wild wind blows on the mountain side.
What have those lonely mountains worth revealing?''
- Emily Brontë
ur dikten Stanzas.
Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Tage Danielsson
ur Tankar från roten 1974
I’m Nobody! Who are you?
Are you nobody, too?
Then there’s a pair of us - don't tell!
They'd banish us, you know.
How dreary to be somebody!
How public, like a frog
To tell your name the livelong day
To an admiring Bog!
Emily Dickinson
ur Poems, Series 2 (första utgåvan 1891)
Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt. Men ändå är det inte riktigt ditt.
Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket skall det inte tjäna till.
Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.
Anna Greta Wide
Ur Orgelpunkt (1944)
Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar. Det bara skakar mig att de är dina, så att för mig finns ingen sömn och vila, tills de är mina.
Karin Boye
Ur "De sju dödssynderna"
Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.
Nils Ferlin
ur Från mitt ekorrhjul (1957)
När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.
Edith Södergran
ur Dikter (1916)
Tideräkningen hos alla arter
utgår från hjärtrytmen
säger hjärtkärldocenten
Bara de hjärtlösa går fria
Så länge du lever
kommer du att lida
Och det ska kallas liv
Definitivt
Bodil Malmsten
Ur Det här är hjärtat (2015)
När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
Dan Andersson
ur Kolvaktarens visor (1915)
''Men Flaxa står med ryggen mot dem. De ser inte hennes ögon. Och det är inte heller meningen, ty ingen mänsklig varelse kan uthärda blicken ur dessa ögon nu. Inga ord kan beskriva den. Nana skälver till men framhärdar ännu. Hennes blick är också förfärlig att skåda, men den är ändå bara ond, bara elak, bara grym. Medan Flaxas är en orkan, ett eldsprutande berg, en jordbävning, men förblir ändå sällsamt blå hela tiden och oberörd som en sommarnattshimmel. Det är en blick som aldrig slocknar.''
- Maria Gripe
Ur Glasblåsarns barn.
Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat i gång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad som hade varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.
Selma Lagerlöf
Ur Kejsarn av Portugallien (1914)
Jag brände mitt ljus från båda håll
Jag brände det natt och dag
Men jag ångrar ej en sekund därav
Fast nu det lyser sig ner i min grav
Ty åh mina kära, som jag håller av
Vilket härligt sken det gav.
Ester Blenda Nordström
Dikt ur brev till Fritiof och Greta Nordström, 1937.
And those who were seen dancing
were thought to be insane
by those who could not hear the music.
Friedrich Nietzsche
Ur The Gay Science (1882)
Var icke ledsen fast molnen trycka
och vinterköld genom hjärtat går.
Ty bakom moln glänsa sol och lycka
och efter vinter blir åter vår.
När natten gått, skall det åter dagas,
när vintern flytt, blir det åter vår.
På några år som det leds och klagas
skall åter följa: Ett gott nytt år!
Gustaf Fröding
Nyårshälsning (1891)
”Jag älskar gränser. Augusti som är gränsen mellan sommar och höst är den finaste månad jag vet. Skymningen är gränsen mellan dag och natt, och stranden är gränsen mellan hav och land. Gränsen är förväntan: när bägge är förälskade och ingenting är sagt. Gränsen är att vara på väg. Det är vägen som är viktig.”
Tove Jansson
Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej
Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark
Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag
Starka mänskor böjs inte
De bryts
och brister
Märta Tikkanen
ur Århundradets kärlekssaga (1978)
Söndag — blev jag dödligt kär,
Måndag — yppades min smärta:
Tisdag — rördes Lisas hjärta ...
Onsdag — hart min önskan när.
Torsdag — valde hon en annan!
Fredag — mina hämnderop.
Lördag — skötte flitigt kannan,
Söndag — glömde alltihop.
Anna Maria Lenngren
Diktad 1794
"Hope" is the thing with feathers
That perches in the soul,
And sings the tune without the words,
And never stops at all,
And sweetest in the Gale is heard;
And sore must be the storm
That could abash the little bird
That kept so many warm.
I 've heard it in the chillest land,
And on the strangest sea;
Yet, never, in extremity,
It asked a crumb of me.
Emily Dickinson
Poems by Emily Dickinson, 1891